med en man, som i alla afseenden var lämplig att blifva hennes ledare, och hvilken kom att utöfva det mest bestämmande inflytande på henne under ungdomsåren. Denne var Johan Tideman, en broder till hennes förre lärare. Han var mekanikus, hade studerat under den berömde Polhem och kom nu ut till Nordenflychts landtgods för att biträda den yngre brodern vid anläggandet af manufakturier. Föröfrigt var han en man, som pröfvat skiftande öden och med en rik lifserfarenhet förenade ett redligt hjerta, en mogen omdömesförmåga och en icke ringa beläsenhet. Genom dessa egenskaper vann han snart den unga flickans förtroende och blef för henne en vän, som genom sina resonnemanger och lärdomar upplyste hennes förstånd och återgaf hennes själ dess jemvigt. Detta förhållande mellan de båda fortfor dock icke länge. I Juni 1734 dog fadern, och då han trott sig finna något mera än vänskap i sin dotters och Tidemans förhållande, uttalade han på dödsbädden den önskan, att de skulle gifta sig med hvarandra. Denna önskan var dock ingalunda välkommen för den unga flickan. Som umgängesvän hade hon satt högt värde på Tideman, och af deras inbördes samtal hade hon haft mycken nytta och tillfredsställelse, men att gifta sig med en man, hvilken som han var ful, ofärdig och dessutom föga soignerad i sin klädsel, derpå hade hon sannerligen aldrig tänkt. »Såsom filosof», säger hon, »var han mig kär att höra, men som fästman odräglig att se. Hans ansigte var icke så obehagligt, emedan hans fysionomi var mycket ren; men ett olyckligt fall, som tillskyndat honom en knyla på ryggen, hans torra åtbörder och släta drägt, voro inga medel att uppväcka tycke hos ett femton års fruntimmer.»
Emellertid visade Tideman, som uppriktigt älskade henne, så mycken ömhet och välvilja samt tillika så stor finkänslighet och tillbakadragenhet, att han uppväckte hennes medlidande, så att hon slutligen »af kärlek till vishet och dygd så väl som lydnad för sin faders yttersta vilja» beslöt sig för att »öfvervinna de hinder, som ungdomstycket kastade i vägen» och räckte honom sin hand. De själsstrider hon dervid genomkämpade hade dock varit starka nog att för en kort tid nedlägga henne på sjukbädden.
Förbindelsen med Tideman blef dock af kort varaktighet, ty denne, som alltid haft en svag helsa och en sjuklig kropp, insjuknade två år derefter och afled efter ett års
