6
lidanden, under hvilka han varit ständigt sängliggande och med ömhet vårdats af sin trolofvade (1737).
Oaktadt det fullkomligt lidelsefria förhållandet mellan Tideman och fröken Nordenfiycht sörjde hon honom dock uppriktigt vid hans död. Då han nu icke mera fans till, framträdde för hennes fantasi hela hans ädla uppoffrande vänskap, under det hon glömde sin motvilja mot en äktenskaplig förening med honom, och hon plågade sig med sjelfförebråelser att ej tillräckligt hafva uppskattat denne man, som dock varit så mycket för henne.
Ungefär ett år efter Tidemans död förde ödet henne tillsammans med en man, som på hennes framtid kom att utöfva ett ännu större inflytande än denne. Då hon under sina läroår, oaktadt mångsidiga studier, försummat det franska språket, som vid denna tid betraktades såsom en nödvändig förutsättning för bildning och literaturkännedom, beslöt hon att genom ett grundligt studium af detta språk inhemta det försummade. Till detta ändamål anmodade hon sin slägting och intime vän, akademisekreteraren Klingenberg, som en tid undervisat henne deri, men nu genom sin afresa till Upsala ej längre kunde fortsätta dessa lektioner, att skaffa henne en lärare. Valet föll på en prest vid namn Fabricius, förut anstäld vid franska församlingen i Stockholm. Denne var en man af lyckliga naturgåfvor, ett fördelaktigt utseende samt vidsträckta kunskaper; äfven inom diktningen hade han med framgång försökt sig, hvarpå åtskilliga prof bevaras i den samling, benämnd »Amaranther», som fru Nordenflycht utgaf efter hans död. Ett ömmare förhållande utbildade sig snart mellan lärare och elev, och efter ett års tid gaf hon honom sin hand och sitt hjerta. Hennes slägtingar, stolte öfver sitt nyförvärfvade adelsskap, ville emellertid ej veta af denna förbindelse med en ofrälse, och i fyra år måste de unga tu bida, innan de genom den slägtings bortresa, som företrädesvis motarbetat deras förening, ändtligen 1743 kunde träda i brudstol. Samma år flyttade de till Karlskrona, der Fabricius utnämnts till amiralitetspastor.
Denna den lyckligaste tid i fru Nordenflychts lif blef ej heller den långvarig, ty redan i slutet af året insjuknade mannen och dog efter 9 dagar. Detta var ett hårdt slag. Efter lång och hopplös väntan hade hon ändtligen nått det efterlängtade målet, och knappt hunnen dit, hade
