128
dervid lagt sista handen. Väpnad i ridderlig rustning, under antaget namn af konungens vän, galopperade han kring staden, qvarhöll folket på vägen till deras hemvist, uppehöll dem med långa orationer, som ej kunde begripas, och hotade slutligen att ränna värjan i bröstet på den förste, som yttrade någon ovilja. En konungens ovän hade ej kunnat uppdikta ett tjenligare sätt att uppreta folket, än denne hans dåraktige förfäktare hade utvalt. Till lycka var han lika så otjenlig på gatan som på riddarhuset att ådraga sig någon uppmärksamhet. Det oaktadt fortsatte han sin ridt långt in på natten, intill dess brandvakten anmante honom att hålla sig i styr. Till undvikande af ett handgemäng, dess mindre anständigt för en riddare, retirerade han ändtligen med möjligaste skyndsamhet.
Det var icke hoffolket, än mindre några vildhjernor, det voro ärlige svenske män, de tappraste, de förståndigaste medborgare, som bidrogo till revolutionens framgång. Det var nationens allmänna röst, som kallade konungen till detta dristiga steg; och det var denna röst, som vid första tidningen om revolutionen med de högsta fröjdebetygelser från alla landsorter bestyrkte densamma.
Ett så allmänt deltagande kunde ej föranlåtas utan de högsta skäl. Också voro sådana för handen. Folkets fullmäktige voro sålde åt Ryssland. Konungen var den ende, som med nationen ägde gemensamt intresse att afskudda sig ett förhatligt ok. Kärleken för konungens person var än ett ej mindre skäl till det allmänna deltagandet. Han var förtjent att älskas, och han blef tillbedd. Efter erhållen seger på motpartiet var han enväldig och förblef det, intill dess han fann godt och äfven rådligt att sjelf föreskrifva sig lagar. Den 20 augusti, dagen förrän den nya af konungen författade regeringsformen ständerna förelades, utöfvade han all makt af den högsta suveränitet. Alla embetsmän, högre och lägre, civile och militäre, blefvo uppkallade till slottet för att underskrifva en trohetsed, uti hvilken rikets forna grundlagar voro uteslutna, och vi underkastade oss ett nytt, ännu okändt regeringssätt, som framdeles skulle kungöras. Till tecken af vårt med konungen ingångna band lindade vi samtligen ett kläde om venstra armen, ett bruk, från hvilket civilståndet efter några dagars förlopp blef frikalladt, men af militären intill närvarande tid blifvit bibehållet.
Förmiddagen denna dag under mitt vistande på slottet
