blef jag inkallad till konungen och anbefald att ur kongl. skattkammaren under kammarkollegii vård uttaga och till konungen öfverlemna den derstädes bevarade klubba, hvilken af konung Karl den nionde vid dess ordförande på riksmöten varit nyttjad.
Konungen, som aldrig vid representationer uraktlät den minsta omständighet, som till den åsyftade verkan kunde bidraga, var sinnad af denna klubba sig betjena under ordförandet i det plenum plenorum, som till nästa dag var förordnadt. Med minnet af den hand, som fordom nyttjat detta förskräckliga instrument, förmodades, alt derigenom sista modet hos oppositionen skulle betagas. Klubban, i form af ett klot, tillika med skaftet, är af silfver. Jag har ansett icke öfverflödigt att meddela denna korta beskrifning på detta enväldets redskap, hvilket jag förmodar aldrig mera skall sättas i dagsljuset.
Tidigt nästa morgon infann jag mig hos konungen, ännu till sängs, och öfverlemnade i hans hand den begärda klubban. Han log vid dess mottagande, road förmodligen att kunna pröfva dess verkan på de forne riksdagshjeltarne och säkert sinnad att för sista gången sig dermed beväpna.
Revolutionen, med snara framsteg från dess gryning om morgonen den 19 augusti, nalkades efter två dagars förlopp, den 21 i samma månad, sin fulla middag. Ständerna hade blifvit uppkallade till rikssalen att höra sig föreläsas en ny regeringsform, som på konungens gjorda proposition med deras bifall skulle befästas. Den förestående förvandlingen i regeringssättet hade redan en synbar inflytelse på medborgarnes uppförande, åthäfvor och uppsyn. Sedan samtliga stånden intagit sina säten i rikssalen, hade jag under afvaktan af konungens ankomst tillfälle att iakttaga denna snara förvandling. Mina ögon fästes ömsom på de samlade stånden och trodde sig finna ett nytt slägte. Personer, dem jag lärt noga känna i plena och deputationer, voro ej mera att igenfinna. Bland adeln hade de bittraste ledamöter af oppositionen utseende af hofkavaljerer, presterna af helgon och borgarne af bankruttspelare. På bönderna syntes förvandlingen minst hafva verkat, eller rättare sagdt, de syntes icke hafva undergått någon. Af deras vanliga enfaldiga och redliga uppsyn igenkändes de med nöje, sedan deras sekreterare och andra förledare blifvit bortviste.
Den märkvärdigaste förvandling återstod ännu att
