134
Och ämne letas opp, der intet ämne gifs.
Nu mig den ene vän sin gårdagslefnad täljer
Och åt sitt sällskaps ro sitt förra sällskap säljer.
En ann’ till pricka vet, hvad visse herrar sagt,
Och hvart förfluget ord på troget minne lagt.
Hur matt det sällskap är, som endast förråd äger
Af hvad som andra sagt och intet eget säger!
Till lycka hastigt nog ock detta förråd tröt,
Att åter nyttja det man ändtligt laget bröt.
Med snabba löparsteg jag till min syssla hastar,
På vägen än en vän i vägen hinder kastar.
Han nyss från landet kom; han frågar hvar jag bor
Och kärligt helsar mig från syster bror och mor.
Jag fåfängt står på språng, jag höra skall min lexa,
Hur gamla vänner må, hur deras ungar växa.
Min gode landtman tror, att stadsfolk intet gör,
För det man pudrad är och ej i åkern kör,
Att all vår syssla är att goda värdar vara
Och fägna alla dem, som komma och som fara.
Jag flyr i närmsta gränd; men knappt jag sluppit har,
I nästa hörn en vän mig under armen tar.
Allt hvad han sade mig kan ej i verser binnas;
Det mins jag, att hans tal var icke värdt att minnas.
Det gick på kläder ut: han granskar h varje tråd
Och till en smaklig drägt vill hemta mogna råd.
Ej Maros vandringsman[1] så många faror hände,
När honom hamn från hamn de ilskna gudar sände.
Som på min korta väg jag måste kännas vid.
Jag ändtligt hamnen ser och min förlossnings tid.
Nu tro, jag vänner får, ett tjog af embetsbröder;
Oss sysslan tvingar hop och tvungen vänskap föder.
Som syskon lefva vi, vi dela sorg och ro
Och se för när hvarann att väl hvarannan tro.
Allena storma de och brödra[2] käckt hvarannan.
En förman kommer in, då tro, de rynka pannan,
Man skrifver, springer mer, och den blir hållen bäst,
Som mest beställsam är och som kan svettas mest.
Jag såg en nedrig slok sig ned i stoftet kröka
Och för en oviss gunst sin säkra ringhet öka.
