Jag såg ett ringa djur, som grälar år från år
Och tror sig nog belönt, när han en helsning får.
Låt dem få ha sin ro! jag vill mitt omak spara,
Så lat, att jag en gång ej låts att flitig vara. —
Nu slår ett önskadt ett: man vänligt afsked tar,
Och läsarn döma kan, om jag den siste var.
Sig framför hyrkuskgåln en åldrig byggnad höjer,
Som nya tidens brist och gamla smaken röjer;
På kupigt koppartak man dygdens bilder ser;
På annat rum än der hon tycks ej passa mer.
Med romersk öfverskrift hon präktigt här berömmes:
Hon hedras på latin, när hon på svenska glömmes.
Hur länge skall det hus dock utan armar stå?[1]
Det plär ju år från år så vackra lemmar få!
Det hus hvart fjerde år af nit och buller dånar,
Till sömn och vittra tal sig dess emellan lånar.
Ack! att evärdlig tid man höre detta sus,
Att icke Bollhus[2] blir, der nu är Riddarhus!
Vid sidan är ett torg som af sin ålder skryter,
Der man af gammal häfd sin lögn förtroligt byter.
Ej som på grekers torg, man slåss och ifras här,
Man hviskar ondskan fram — vår verld belefvad är.
Två sprättar här hvarann med prat och sqvaller matta,
Med löje skiljas åt och åt hvarannan skratta.
En väjer här sin björn, som sist får honom fatt:
Han löjlig uppsyn tar, men skrattar ganska flått.
Två bofvar talas vid, som långa omsvep taga
Och säkre skiljas åt, att de hvarann bedraga.
En spanar efter nytt, att sprida det omkring,
En annan veta’t låts och vet dock ingenting.
När jag till detta torg min sakta kosa följde,
Af vänner mig en våg, än mig en annan höljde.
Till lycka mig en vän ur detta skeppsbrott drog:
Det var den första gång jag fröjd af hviskning tog.
Han drar mig i en vrå: än kan oss någon höra;
Han drar mig längre bort, än längre, nå, må göra!
Om något vigtigt mål det säkert frågan är;
Jo! frågan blir hvar jag i middag spisa lär.
Jag ser en annan vän i hastig ifver löpa,
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/143
Den här sidan har korrekturlästs
135
