136
Han har sin planbok glömt, han skulle någol köpa.
En sedel lånar han; han har mig undflytt se’n:
Den gång för billigt pris jag mista fick en vän.
En hungrig vänneflock sig sist omkring mig ringar,
Här hjelper ingen bön, man mig på källarn tvingar.
Gudinna! du som kök och tappra magar styr,
Som hos de rika dväljs och tomma visthus flyr,
Du Snålhet! om vår stad dig mest bland gudar aktar
Och dagligt åt ditt bord de feta offer slagtar;
Om allt hvad anda har, i skog och luft och haf,
I Stockholm samlar sig att få sin vissa graf;
Om här du hjeltar har, som fakta för din ära
Och våga lif och blod i fråssa och förtära:
Ack! hjelp en mager skald, dess matta penna för,
Då han ett middagsmål i verser måla tör!
Ack! krydda så min vers, att han må vällust gifva,
Och läsarn midnattstid af hunger retad blifva!
Gudinnans seger syns i våra hjeltars mod;
Hon skänker i en sup att elda deras blod.
En ädel ifver tänds, som bränner allas magar,
Man går på bringan lös och inpå benen gnagar.
Ett kålfat stormadt blir med munter anletssvett,
Man hemtar läskedryck i soppans varma fett.
Nu spetsen bruten är; man börjar något pusta
Och dricker om en gång att sig till steken rusta.
Men denna hvilotid ej sysslolöst förgår,
Ett rågadt fiskfat töms, som oss i vägen står.
Till strids det åter bär: en hjelte aldrig skälfver,
Och redan i sin själ han stekens bane hvälfver;
En sallat färdig står, som retar hans begär
Och hjelten kröna skall, då segern vunnen är.
Hans viga styrka syns: han hårda stålet hvässar
Och snart ett uddigt spjut i kalfvens sida pressar.
När han med frodigt hull vid moderns spenar lag,
Hon gamla slägtens art i pilten lysa såg;
En heder för dess ätt hans djerfva dumhet spådde,
Men ack! en tidig död på denne yngling rådde.
Man skonar ej hans lik; det smärta kan en sten!
Hvar fogning lossas opp, ej lemnas ben på ben.
Se’n magens raseri man lösa tyglar gifvit.
Och ingen lemning mer af steken öfrig blifvit,
