138
Jag fjollas vill ibland och mig till könet hygga;
Om der ett mindre lof till flås och löje gifs,
Jag dock en lätja ser, der jag så gerna trifs.
Först går jag till en fru af mycken dygd och ära,
Som stufvar allt sitt tal med Argisk sedelära.
Jag för. det lånta vett en billig vördnad har,
Hvi trifs jag icke der? hon tycks mig vara karl.
Jag torra lexor får, när jag till henne länder;
Hon noga forskar ut hvad jag mig har för händer.
Men fast hon synes ha den omsorg som min vän,
Dess köns nyfikenhet härunder käns igen.
Jag från så tungt besök med mycken ifver hastar
Och all min vårdslöshet i Auras soffa kastar.
Hvad hennes muntra eld mig lif och löje gaf!
Den qvickhet älskar jag, som ägarn ej vet af.
Med skratt och mycket prat hon ofta intet sade,
Det intet dock behag från hennes läppar hade.
Hvad hon har vacker mun! Jag såg i hvarje veck,
Hur skalken döljde sig och upp i ögat geck.
Hon log, och för min syn sig hennes yrhet döljde
Allt klädde henne väl, ty hon sitt lynne följde.
Jag nästan blifvit kär, men jag till lycka såg,
Att ingen hennes vän på hjertat henne låg.
Än älskar hon min ring, än bör man julklapp skänka: —
Om jag blef mindre kär, det bör man ej förtänka.
Ty ingen undra må, när kärlek pungen drar,
Att pungen ock ibland ett ord i laget har.
Jag ej den dragningsart hos unga Sappho röjer.
Hon med en kärleksvers i vänskap sig förnöjer:
På ett ell’ annat sätt vill könet ha sin vinst,
Och den mig passar bäst, hvars nycker kosta minst.
Min lilla Sappho sjelf ur hjernan verser kryster:
Jag henne älska bör, hon är min embetssyster.
Hon snille, mössan full, ur lärdomskällan tog,
Men i sitt glädjerus sitt fynd i backen slog.
Dock anstår icke mig mitt eget syskon klandra;
Vår vänskap underhålls: vi sällan se hvarandra.
Hon för min tysta smak är alltför bullersam
Och skämmer med sitt snack det bästa sällskaps glam.
En manlig hurtighet jag ej hos qvinnor prisar,
Jag vill en svaghet se, som könens skilnad visar.
