142
Man i hans djerfva tal för mycken galla fant,
Och hvad dem mest förtröt var, att han sade sant.
Med sina kunskapsljus han ej i sällskap lyste;
Och fast man för hans dygd en hillig vördnad hyste,
Fans hon ej passa sig för sådan tid som vår,
Då man vill ha en dygd, med den man pruta får.
Än kunde Lisidor sin sinnesifver gömma.
Han ville sin förtret i vänners sköte glömma;
Han var med litet nöjd, med frihet och med bröd;
Förnuft och vänskap var hans enda öfverflöd.
Men sina vänners flykt han äfven måste röja,
Han kunde ej med hopp och löften dem förnöja.
Hans tysta arbetsrum ej lyckans tempel var,
Dit hopen trängde sig och sina hjertan bar.
Med nya tiderön han fylde snart sin lista.
Att andras falskhet se han alltid var den sista,
Han i det längsta teg och sökte döma väl.
Men när han ändtligt ser moralen som ett gräl
Till skolan visas bort att tomma hjernor söfva,
Att näpplig sken af dygd man tyckes mer behöfva,
Att ock en skamlig färg de bästa uppsåt få,
Att ädla tänkesätt till hospitalet gå;
Förtretad, rörd och matt han all sin kyla mister
Och med en billig harm i dessa orden brister:
»Hvar skall jag få ett rum, der jag må lefva fri
Och af en galen verld ej känd och retad bli?
Der ingen trugar mig att matta infall höra
Och för min ädla tid hos dårar räkning göra;
Der ingen gata fins, som drar mig från min bok,
Att se en präktig vagn, som för en lycklig tok;
Der jag ej nödgas skall att följa verldens yra,
De usla verktyg se, som hennes öden styra;
Der för mitt tänkesätt jag ingen gör besked
Och, när jag missnöjd är, får vara det i fred.
Jag bör i tid betänkt på någon fristad vara;
Förgäfves har jag sökt med oskuld mig försvara,
Hon med sin ödmjukhet åt ondskan vapen ger,
Och packet tror ha rätt att trampa en dess mer.
Att menskors vördnad få, man måste dem förakta
Och sig för mensklighet som för en svaghet vakta.
