Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/149

141

Han tänkte, för att gå sin väg med minsta fara,
Att allt deri bestod att lärd och dygdig vara,
Att utan ärlighet man ingen ära vant,
Och tungan skapad var att endast tala sant.
Att laster voro troll med höga horn i pannan,
Att syssla och förtjenst ej skildes från hvarannan,
Att lagen som ett berg på fasta grunder stod,
Och vänner voro folk, som våga lif och blod.
Med dessa tankar fyld han in i verlden träder
Och af en gyllne tid sig första veckan gläder.
Han sig i vänners famn med öppna armar ger;
Af Platos sälla land han här en afbild ser.
I våra embetsmän han dyrkar Aristider,
Astrea bland oss bor att styra våra tider;
Hos hvem som talar högt han vördar Catos mod,
Och Mälarn är förbytt i Pactols rika flod;
I minsta kämnersrätt han ser Areopagen.
Men stackars Lisidor! hur blef han ej bedragen,
När ytan borta var, som lekte för hans håg,
Och i den bästa verld han idel dårar såg.
Han tänkte genom dygd att lyckan blef benägen,
Att ryktet skyldigt var att bana honom vägen.
Han visste ej hvad fjät man för sin ära gick,
Och att man skicklighet i höga trappor fick.
Sin morgon kunde han i förmak ej förlora,
Och utan nedrighet han umgicks med de stora;
Han under deras tak den torra sanning bar,
Som illa blef bemött, der hon en främling var.
Vid hvarje last han såg, sin sträfva röst han höjde,
Och om han ändtligt teg, hans uppsyn honom röjde;
Han sökte dåren upp, att truga’n att bli klok
Och ville ha sin verld så dygdig som sin bok.
Sin Iris sökte han med stränga lexor vinna
Och sederegler gaf, när han begynte brinna.
Förtjusad ropte han: »Ert sqvaller dödar mig!
Ack! att er täcka mun skall så förnedra sig!»
På hofvet bragte han en ny och löjlig lära,
Att smickran, lögn och fjäs är nedrig väg till ära.
På torget talte han om samvet, dygd och mod,
Tre gamla götska ord, dem ingen mer förstod.
Men snart han varseblef, att man hans nit ej skötte,
Och ofta för ett ord han med sin välfärd bötte.

Svenska Parnassen II.10