144
Den verld jag bildat mig har så sin art förbytt,
Att, om jag dvaldes qvar, jag lärling blef på nytt.
Jag skulle, för att se min lycka hastigt mogna,
Hos herren gunstling bli och hennes nåds förtrogna;
Att spana efter nytt i husen löpa kring,
Försäkra folk om allt och hålla ingenting;
I skygd af ett parti min lyckas väg bereda,
Dem blott till verktyg ha, då de mig trodde leda.
I skuggan krypa fram, men, se’n jag fylt mitt hopp,
En ställning sparka ner, på den jag klifvit opp.
Om med så mycken konst man kunde vara ärlig,
Ar äran dock för dyr, så snart hon är besvärlig.
Den arme lyckans träl skall vaka som en dräng,
Hans arbetstid begyns, då torparn går i säng.
Att vinna folkets gunst han tiggarn skall betjena,
Till alla dårars prat ett ödmjukt öra läna.
Han måste stå beredd att gråta och att le,
Han skall i bullret lyss och uti mörkret se.
Sin styrka måste han af andras svaghet draga,
Förakt och köld och hat som vänskapstecken taga.
Han gissa skall till allt, till tankar och begär,
Och synas full af hopp, när han förtviflad är.
Så mycket hufvudbry min hjerna skulle störa,
Jag vill ha läglig tid och tänka för att göra:
Min tanka, när hon föds, går många hvarf omkring,
Och vill man tvinga mig, jag tänker ingenting.
Men om jag är för trög att efter lyckan trakta,
Hvad jag ej vinna kan jag lyckligt lärt förakta.
Att andra framför mig ha tagit henne fatt,
Ej kostar mig en suck och ingen sömnlös natt.
Ack! lycklig den, hvars själ, af dårskap ej betagen,
Till nyttig vishets ro far offra hela dagen:
I tomma tidsfördrif han lifvet ej förtär,
Han aldrig lyckan sökt, hon i hans hjerta är.
Man får ej tadelfritt så klok och dygdig vara,
Man måste vara rik att slika fel försvara;
Man måste pengar strö att vinna folks behag.
Då först man myndig är att ge åt dåren lag,
Då kan man med sin dygd en näsvis dumhet kufva.
Men rikdom fordrar nu en outöslig grufva;
