Man skall på tunnor guld med fasta fötter stå
Ell’ ock med god kredit på höga styltor gå.
Knappt man sin ränta får, förr’n hon ur händren löper
På vatten, eld och luft man här sig fattig köper,
Hvar gång man reser ut att hemta någon fläkt,
Betalas med en plåt hvar enda andedrägt.
På Kolmoln nattetid man löper mindre fara,
Än den som ljusa da’n i Stockholm nödgas vara,
Der man att fånga mynt har upptänkt alla bruk,
Och röfvarn går förklädd uti rosettperuk.
Tör hända skulle jag mig hopp om utkomst gifva,
Om jag för min latin mig lärt att siffror skrifva,
Ell’ om jag vore känd att vara af det slag,
Som köps i vådlig tid att tänka folk i lag.
Men ingen bjuder till att mig med pengar fresta;
Man vet, af egen håg jag alltid gör det bästa;
Jag har det öknamn fått att heta ärlig karl:
En mager födekrok för den ej annat har.
Min stjerna tvingar mig att i en öken flykta,
Der jag med äran kan min jemna vandring lykta.
Mot denna föresats jag finner många skäl,
Men förr’n jag dör af harm, jag heldre leds ihjel.
Jag lemnar hvem som vill att stadens nöjen smaka,
Att sig på klappersten i hyrvagn låta skaka,
Att dra en osund luft, som merg och helsa tär;
Af denna läckra ro jag föga frestad är.
Låt dem som älska kif sin galla här få tömma
Och rifvas med hvarann, tills blodet börjar strömma;
Jag vågar ej min dygd på slika höga spel,
Men harmas vill i lugn på mensklighetens fel.
Om äran något mer än blott ett namn betydde,
Om man Catoner såg, som menskligheten prydde,
Kanske jag skulle då, att följa deras spår,
En lätja öfverge, den man mig förebrår.
Det vore mödan värdt på ärans bana löpa,
Sin frihet sälja bort, att sig en syssla köpa,
Om, se’n man vågat allt för land och fosterbygd,
Ett enda vittne fans, som visste skatta dygd.
Men ömkligt! allt begrepp om ära har försvunnit,
Till den förnedrings grad ha våra seder hunnit,
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/153
Den här sidan har korrekturlästs
145
