Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/155

147

Som med sin grofva smak har all sin renhet qvar,
När ingen nalkas hit, den staden smittat har.
Här jordens trogne son ej jorden öfvergifver,
Det fält han odlar opp hans herradöme blifver;
Naturen vid sitt bröst har honom närmast satt,
Åt honom som sin kung hon ger en årlig skatt.
Här ingen lätting hörs på lönens ringhet klandra,
Man är välgerningsman, man skänker lön åt andra.
Hit allt sin tillflykt har, hit storma stad och land,
Att köpa sina lif af dessa åbors hand.
Med ett så värdigt folk vill jag min lycka para;
Se’n man förlorat allt, får man sin egen vara.
Jag låter lyckans son till oket vara dömd;
Att synas är hans tröst, och min att vara glömd.
Jag vill i bondedrägt mitt forna öde dölja,
Att få hans ljufva natt, om dagen honom följa,
Ta del i hans besvär, att ock hans helsa få
Och för att dygdig bli ej någon last förstå.
Min hydda liksom jag skall bygdens ordning lyda:
Jag vill dess låga vägg med ingen stenstil pryda;
Jag vill ej synas nöjd, om ledsnad mig förtär,
Och ropa öfverljudt: »Kom se hur säll jag är!»
Min tanke redan flyr till dessa stilla dalar,
Der ingen statskonst hörs, naturen ensam talar.
Att måla hennes prakt hör ej min pensel till,
Jag icke dikta kan, jag endast njuta vill.
Jag vill ej forska ut, när skuggan mig betäcker,
Om almen upp i skyn och ned till afgrund’ räcker.
Jag släcka vill min törst, ej frågar på hvad sätt,
Om floden slingrar sig ell’ löper slätt och rätt.
Jag heldre ensam går i torra ödemarker
Än släpas af en dikt i de Arkadska parker;
Min torfva, som hon är, för mig har mer behag.
Natur! jag har dig glömt, jag ser dig först i dag.
I skolen följa mig, I mina döda vänner!
Jag edert gudaspråk ifrån min barndom känner.
Se’n jag i verldens sorl förlorat eder röst,
Jag ingen sanning hört, som vederqvickt mitt bröst.
Uti mitt forna lugn I kallen mig tillbaka,
Än har jag oskuld nog att edra nöjen smaka.
I snillen, som ert lif i skuggan ha förtärt,
Men lemnat oss ett arf, som gör ert minne kärt,