148
Den tid, som härjar allt, ej edert värde sårar;
I segrer i i er död på eder samtids dårar.
Se’n glömskan dem förödt, man vördar edra namn,
Som bli den vises stöd och den förtrycktes hamn;
Den forna ålderns dygd er rena spegel målar,
Och på er efterverld I kasten ljusa strålar».
Vår unge Lisidor sitt. afsked redan skref,
När sin förtrogne vän han hastigt varseblef.
Det var en verldslig vis, som sökte se och lära
Och kunde dårars fel med köld och styrka bära.
I hydda, i palats, han lefde lika fri
Och hade klädt i skämt en sund filosofi.
Af lifvets flygtighet han kunde nöjet draga
Och ville med sitt vett ej reta, ej behaga.
Af stora verldens sorl han ej i dvala föll,
Men i en veklig tid sin stränga dygd behöll.
Han sökte med sin köld vår ynglings hetta svala:
»Ack! vakna», ropar han, »utur din tunga dvala!
»Låt dina gåfvors ljus i dagen tränga fram
»Och icke skymmas bort af skolans mörka dam.
»Du har ett öppet fält att dina dygder öfva,
»Mot lastens yra svärm bör du din styrka pröfva.
»En enda oförsagd kan skrämma hennes här,
»Hon äger ej ett mod, som blott i dygden är.
»Var säker på ditt vett, du segrar, om du vågar,
»Du dina pligter vet, blott du ditt hjerta frågar.
»Låt dåren qvälja sig och klandra på sin lott,
»Du har ju lycka nog, då du kan göra godt.
»Hvi vill du ej din hand åt blinda menskor läna?
»Du börjar älska dem, om du dem börjar tjena.
»En svag och vanlig dygd är stads till ifver böjd,
»Men ömka lasten sjelf är filosofens höjd.
»Än har du icke känt de menskor du föraktar:
»På verldens skådeban den kloke dem betraktar,
»Der blottar menskan sig och röjer hvad hon är,
»Du känner dig ej sjelf, förr’n du dig pröfvat der.
»På denna sammelplats syns alla lustar spela,
»Som rörelse och lif åt själens gåfvor dela,
»På detta täflans fält fullkomnas mången dygd,
»Som matt och fåfäng låg i enslighetens skygd.
