Du har, filosofi! af strålar kunnat skryta,
När fordom deras eld Epaminondas väckt.
På fältet, ur ditt sköt, att Thebes bojor bryta,
Han går med din egid mot faran oförskräckt.
När syns du nu din fackla våga,
På hjeltars ban att leda söner fram?
Har lyckan trälar mera låga
Än de, som födas i ditt dam?
Till höjden af det ljus, dit tanken vågar syfta,
Längst öfver lyckans krets och menskliga begär,
Jag ser en stoisk vis sitt stolta sinne lyfta
Och hvila i det lugn, som andars sällhet är.
Han i de dimmor icke fängslas,
Som fästa sig vid jordens låga trakt;
Ej af en giftig oro änglas,
Som öfvar här sin envåldsmakt.
I dygdens öfning fri, han anser utan häpnad
Nödvändighetens lag och händelsernas lopp;
För plågor känslolös, mot alla faror väpnad,
Han under bördans tyngd sitt hufvud reser opp.
Hvad kan hans hjerta så bemanna?
Är han förtjust af något diktadt väl?
Nej, endast kärlek för det sanna
Är väldig i hans höga själ.
Med en förmäten flygt när jag hans kosa följer,
Af en gudomlig kraft jag tror mig äga del.
Jag från ett bråddjup rycks, som du med blomster döljer,
Du ljufve filosof! som smickrar mina fel.
Hur djerfs du dygdens lag förklara?
Du orklöst vill, men han allena kan.
Han styrka har att dygdig vara,
När du af svaghet är tyrann.
Af en bedräglig dikt, som vår natur förnedrar,
Förqväfs det ädelmod, som själens styrka är;
Men, Sokrat! af din dygd, som menskligheten hedrar,
På ödet och mig sjelf jag lyckligt segra lär.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/161
Den här sidan har korrekturlästs
153
