152
Men i en allmän sinnesvilla,
När äran mer ej lifvar folkets själ.
Den dygdig är, som lefver stilla,
Och hjelte den, som ej är träl.
Hvad ifver mig förfört att ålderdomen lemna!
Vid tanken på min tid har stämman blifvit svag.
O frihet! fosterbygd! får man er mer ej nämna,
Ha vi ej hjertan mer att känna ert behag?
I första dygder, som vi märka
Ifrån en tid, som vår förundran gjort!
Förutan er kan själen verka,
Men aldrig verka något stort.
Uti de tidehvarf, som lyst af rena seder,
Med dygder ärans ban man endast fylla trott,
Nu skördas på dess fält en lös och flygtig heder,
Och videt ränner opp, der lagrar långsamt grott.
Gån, svage! att ert offer bära
För lyckans fot, och köpen utan blygd
Med feghet en föraktad ära,
Men vågen aldrig nämna dygd.
Hvi sker, att utan kraft sig våra snillen möda?
De känna ej den drift, som stora ämnen ge.
Allt går i glömskans natt hvad vara sekler föda,
När ålderdomens ljus sin forna klarhet te.
Likså de stolta pyramider
Man än i dag från Nilens stränder ser.
Hur många slott, se’n deras tider,
Ha icke bygts och fallit ner!
Förgäfves utan grund man någon styrka söker:
Vår vishetslära sjelf är veklig liksom vi;
Med sken af mensklighet hon själens svaghet öker;
Hon kan ej vara stark, hon vill behaglig bli.
Om Cato, död i all sin ära,
Lydt hennes råd, han heldre lefvat slaf.
Ej var det denna matta lära,
Som mod åt Thebes hjelte gaf.
