dock ej i uppfyllelse. Hennes sista lefnadsöden äro förknippade med en ny kärlekshistoria, till sina följder än mera olycksdiger än de föregående och säkerligen en medverkande orsak till hennes död. En ung man vid namn Fischerström, äfven han författare och vitterhetsälskare, hade tillhört Tankebyggarorden och sedermera fru Nordenflychts enskilda krets. Ehuru öfver 40 år hade hon med sitt passionerade lynne fattat en häftig och lidelsefull kärlek till den då 25-årige mannen. Han å sin sida tyckes aldrig hafva betraktat sin ställning till henne annat än som ett förhållande af tillgifvenhet och vördnad för den snillrika qvinnan och den välvilliga beskyddarinnan. Vid ett tillfälle då Fischerström utan att ana hennes passion inför henne yppade sin böjelse för en annan qvinna, skall hon hafva gifvit utbrott åt sina känslor. Ett bref, i hvilket hon på det mest lidelsefulla sätt förklarar honom sin kärlek, bestyrker tillfullo hennes sinnesförfattning gentemot honom. Att denna obesvarade passion gaf anledning till hennes död, är mer än sannolikt; huru åter dervid tillgick, är ej fullt klart. Gyllenborg i sin sjelfbiografi antyder, att hon efter en häftig scen med föremålet för Fischerströms böjelse insjuknat af grämelse och kort derefter aflidit: Ficherström sjelf, som beskrifvit hennes lefnad, berättar, naturligtvis utan att omnämna något kärleksförhållande, att hon dött af vattusot. En tradition, som bestyrkes af en skriftlig, möjligen samtidig relation, befintlig på Upsala bibliotek, uppgifver deremot, att hon i förtviflan öfver sin obesvarade kärlek gjort försök att kasta sig i vattnet, men i tid hejdats och återförts, samt derigenom ådragit sig en förkylning, som ändade hennes lif. Tillräckliga skäl att antaga det så tillgått finnas dock ej. Den 29 Juni 1763 var hennes dödsdag och den 3 Juli begrofs hon i Skoklosters kyrka.
Fru Nordenflychts sorgliga slut har bidragit att kasta ett egendomligt, äfventyrligt skimmer öfver hennes lefnadssaga. Af de närmast efterföljande generationerna blef hon mycket olika bedömd. Somlige, synnerligen de qvarlefvande af hennes umgängeskrets, höllo hennes minne kärt och kände medlidande med hennes olyckor; andre, såsom den store Kellgren, skydde ej att angripa henne med löjets vapen.
Som skaldinna var hon högt uppburen af sin samtid. Hennes dikter voro ej allenast kända och spridda i vårt
