8
sammankomster hos Aspasie (fru N.) slutade merendels med en super, der hon visade sig lika behaglig, som hon varit vid skrifbordet, alltid intagande sitt rätta ställe, hvarheldst man kunde finna henne. Timmarne försvunno under ett roligt skämt och infall, som icke voro studerade.» »Vi ansågo hvarandras foster likasom våra egna, logo åt våra misstag och voro de första som erkände dem. Rättelsen meddelades utan högmod och antogs med nöje utan förödmjukande.»
Genom skaldevännernas inflytande hade äfven arten af fru Nordenflychts poesi undergått en märkbar förändring. Hon hade börjat sin skaldebana i de gamla karolinske poeternas stil, med tillfällighetsvers i Runii, Lucidors och Rudéens maner och sedermera utvecklat sin diktning, under påverkning synnerligast af den känslofulle Frese, till en hög grad af melodisk skönhet, enkel, graciös och tillika nationell. Efter sitt sammanträffande med Creutz och Gyllenborg vänder hon sig i likhet med dem hufvudsakligen till den franska vitterheten och antager ett mera retoriskt manér, på samma gång hon visserligen gör stora framsteg i versifikationens ledighet och korrekthet. Under det visan och idyllen förut varit hennes älsklingsformer, griper hon sig nu an med större ämnen och vidlyftigare kompositioner. Så framkom i täflan med Gyllenborg hennes stora men torra dikt om tåget öfver Bält: Försök till en Caroliade, vidare Fruentimrets Försvar, Ode Öfver Konung Carl XII:s seger, då han gick öfver Dunaströmmen, Till Storfursten Paul Petrowitz m. fl., hvilka finnas införda i de af de 3 skalderna utgifna Vitterhetsarbeten och sedermera i hennes Utvalda arbeten. Det har ofta blifvit ifrågasatt, huruvida skaldinnan i och genom det sista skedet af sin poetiska utveckling gjort något verkligt framsteg. Oss förefaller det, som de oförnekliga formella framstegen i de senare diktverken ej motsvarades af innehållets poetiska värde, och att många af de smådikter, som skrefvos under den förflutna perioden, öfverträffa hennes senare mera braskande arbeten.
Under sina senare år hade skaldinnan åter utvalt landsbygden till sin stadigvarande vistelseort. Något af de första åren af 60-talet hade hon arrenderat ett litet landställe, beläget vid Mälaren under herresätet Skokloster, i hopp om att der i lugn och ro få framlefva sina dagar fjerran från det bullrande Stockholmslifvet. Denna förhoppning gick
