162
Hvad ljufligt sorl i skogen höres
Af lek och dans och fröjdespel?
Mitt öra väcks, mitt hjerta röres
Och tar i glädjen redan del.
Snart detta buller närmre nalkas,
Af gudabarn, som le och skalkas,
Jag varseblir en flygtig här.
De Ungdomsgudens högtid fira,
Med friska blomster tronen sira,
Som midt i dalen upphöjd är.
Den unge gud, hvars glada snille
Satt lyran först uti min hand,
Sin skald ånyo fägna ville
Som återfunnen i hans land.
Han samlar sina strödda flockar
Och på ett fält dem sammanlockar,
Der frid och oskuld hålla vakt.
Hans åsyn hela nejden gläder,
Der han med sommarns rika kläder
Förenar vårens ljufva prakt.
Små Frihetsgudar till hans ära
Ur sina lugna grottor gå
Och första gången nu begära
Att vid en tron sitt läger slå.
Du Ömhet! som är född att lida,
Du satt vid Ungdomsgudens sida
Och ägde der ett tryggt försvar.
Din vällust du med tårar blandar.
Jag såg en flock af fröjdeandar,
Som omgaf detta gudapar.
Jag hörde guden lagar stifta
Och såg i en bevingad här
De små Behag, som färger skifta
Och reta kärlek och begär,
Det qvicka Skämt, som löje väcker,
Som sig med täta flor betäcker,
Men längtar dock att visa sig,
Det muntra Skratt, som skämtet följer,
Som blottar hvad den andra döljer
Och med sin glädje mättar mig.
