Att le åt våra dyra nöjen,
Der man ett plågadt snille ser,
Man skapar under lek och löjen
Ett intet, som behagar mer.
En bubbla opp i luften drifven,
Till skådespel på fältet gifven,
En lycklig ålders öga drar,
Som ej sitt nöje fästa tänker,
Men älskar det som flygtigt blänker
Och glömmer det som flygtigt far.
Jag ville dela dessa lekar
Och i min famn ett nöje dra,
Men guden mig den frihet nekar
Och vill mig blott till vittne ha.
»Dig», säger han, »bör fyllest fägna
Vid dina år att nöjet hägna;
Gör andras väl — låt sprida sig
Den glädje, du ej mer kan smaka.
Med ömhet, som du får tillbaka,
Skall nöjet stanna sist hos dig.»
Men mina lätta gudar flykta,
Dem jag i leken gått för när;
Förrän jag taflan hunnit lykta,
Dess ämne ur min åsyn är.
Ett nöje flyr och nu det andra,
Jag i en öken börjar vandra
Och känner ej min verld igen.
Du, trogna Vänskap! ej försvinner,
Ditt skydd du i mitt hjerta finner,
Och genom dig jag lefver än.
Menniskans Elände.
Hvad för bedröfligt skri min ömma hörsel sårar?
Hvad jemmer skönjes här? hvad gjutas här för tårar?
Hvem är den usla mask, som nyss fått dagen se?
Dess ögon öppnas knappt, förrän de synas våta,
Knappt ger han prof af lif, förrän han lärt sig gråta
Och prof af smärta ge.