Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/175

167

Än i sitt raseri de skaka jordens grunder,
Än härja de dess prakt, än med ett vådligt dunder
De reta himlen opp och krossa sky mot sky.
Än i ditt matta bröst de blodets vågor hvälfva,
Hvar ådra sprutar eld, och alla leder skälfva,
 Tills andan börjar fly.

Ditt svaga sammanhang för dödar måste bäfva,
Som följa dina fjät och kring ditt hufvud sväfva;
I elementens krig du liksom målet är.
Hvi vilja de sitt gift i dina öden blanda?
Du agar nog dig sjelf, din värsta plågoanda
 Du i ditt hjerta bär.

Uti dess trånga krets sig alla lustar berga,
Som svärma hoptals ut, att all din sällhet härja
Och byta hvilan bort i en beständig strid.
En oro döfvas knappt, förrän en annan vaknar,
Du ser ej hvad du har, men endast hvad du saknar,
 Och känner ingen frid.

Förgäfves du ditt lugn hos andra vill begära;
De dra sin egen tyngd, med den de dig besvära.
I hopp att rädda sig, de störta dig i qvaf.
Du fräts af allt det gift, som deras oro föder,
Man öppnar dina sår, ditt ömma hjerta blöder
 Och ändtligt mattas af.

Att dela få sin själ, vill man sin like söka;
Knappt nalkas vi hvarann, vi våra plågor öka,
Och täflan löser opp det band, som nöden knöt.
Vi med en farlig konst naturens vildhet hölja,
Hvars frön i hjertat gro och hemligt sig fördölja
 I vänskaps eget sköt.

Vår ungdom bjuder till att blomster för oss måla:
Man lyckligt kan bedras, man mäktar lifvet tåla,
När hjertat kraft ännu mot alla plågor bär.
Men när ett flygtigt hopp oss ingen glädje bådar,
Då faller blomman af, man nakna törnen skådar
 Och lifvet som det är.