166
I mörker och förakt du från din barndom lemnas;
På menskors oförrätt ditt glömda väsen hämnas,
Din hårda fostringsart i vildhet bryter ut.
Du vårdar ej en lag, hvars skydd du aldrig njutit.
I ånger och i brott ha dina dagar flutit
Och få ett skamligt slut.
Att kunna brottslig bli och fela mot naturen,
Det är det fria val du äger framför djuren:
De känna ingen last och intet falskt begär.
De ledas af sin drift, då lagar dig befalla;
Du ser ej deras vidd, du känner dem ej alla,
Likväl du straffbar är.
Ej någon dårskap fins, som ej din hjerna fattar.
Din själ, den tankekraft, som du så dyrbar skattar,
Är från din födslostund villfarelsernas mål.
De i din barndoms dröm sig in i hjertat smyga;
Din själ är redan snärd, förrän hon mäktar flyga
Och ljusets styrka tål.
Om öfver vanans gräns du dristigt vågar vandra,
På ena sidan klar, förmörkad på den andra,
Med något utmärkt fel du dig förnedra skall.
Gudomlighetens höjd ditt djerfva snille delar;
Men på den jemna väg, der dåren sällan felar,
Du gör ett plötsligt fall.
Hvem är den usla hamn, den plågoandar leda?
I hjertat utan frid, i tanken utan reda,
Hans gråt förtviflan är, hans skratt ett raseri.
Rys, du som dåren ser, vet att din tankegåfva
Blott på en tråd beror. Hvem är som kan dig lofva
Att ej hans like bli?
Den fördel, som vår mull för andra kroppar lemnas,
Tycks jordens afund dra, hon på de maskar hämnas,
Som födda i dess sköt sitt ursprung öfvergå.
Hvart solgrand väpnar sig att oss med faror hota,
Sig eld och våg och luft med stoftet sammanrota,
Att på vårt slägte rå.
