Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
169

Till dina ändamål din lefnad aldrig hinner,
I evighetens vidd hon som en punkt försvinner;
Men på den korta väg hur mången afväg fins!
Se’n du med alla mått din vandring sökt bereda,
Ett enda felsteg gör, att du med blygd och sveda
 Din hela lifstid mins.

Att icke hopen lik i gräl och mörker famla,
Du söker nya ljus med trägen möda samla;
Af allmänhetens skrock du alla intryck mist.
Du häfver frågor opp, men kan dem ej besvara,
Du forskar alla djup, men löper ändtligt fara
 Att veta intet visst.

I konstens vida rymd då tanken börjar syfta,
Hon visar oss en höjd, dit hon oss ej kan lyfta:
Än lågar snillet opp, än blir det åter kallt.
Re’n är du målet när, ett enda utbrott fattas;
Men i ditt sista steg du i din ifver mattas,
 Och menskan röjs i allt.

Med nya tankefynd ditt tidehvarf du hedrar;
Men hvad en tid har höjt, en annan tid förnedrar,
Då menskans lösa vett en annan ställning får.
Du följes i ditt stoft af dina minnesmärken,
Ditt namn af andra namn: de forna underverken
 Knappt lemna några spår.

Till lifvets högsta mål om du med bördan hinner,
Af tidens raseri du tusen offer finner:
Du ser en ombytt verld, der du en främling är.
Allt hvad du ägde kärt har stupat vid din sida,
Allt hvad du varit sjelf förödning måste lida,
 Förr’n döden dig förtär.

Du intet njuta kan, men börjar allt behöfva,
Ej dagen fägnar dig, ej natten mäktar söfva,
Din tid med plågor mäts, som födas af hvarann.
De undergräfva dig, att väg för döden bana.
Du ledsnar vid ditt lif, men lefva är en vana,
 Som du ej mista kan.