Ode till Naturen.
Natur, du dolda kraft! dig helgas dessa qväden:
Du har mitt hjerta fylt, du har min stämma väckt.
Med offer för er mor, I årets tider! träden
I hennes skilda drägt.
Hon i er alla käns, hon blott sin målning skiftar:
Hon är af våren prydd, af sommarn kungligt klädd;
Än bär hon höstens frukt och än sitt läger stiftar
I vinterns djupa bädd.
Hon i den enas famn den andras början danar
Och tyst och hemlig är och långsam i sin gång.
Men på sin skådeplats, när tiden henne manar,
Hon bryter alla tvång.
Af frö, som inom frö i massan inneslutes,
Hon sig försäkrad ser mot undergång och fall.
Ett för det andra flyr, som fram i dagen skjutes
Af det som följa skall.
Det som vi kalla död, hvars rätta namn oss felar,
Är ett och samma lif, som har sitt rum förbytt,
Ett ljus som aldrig släcks, men ständigt sig fördelar,
Att tända sig på nytt.
Omäteliga kraft! som verlden återföder
Af hennes strödda mull, som har förvandlat sig,
Som riktas af förlust och skapnader föröder,
Men bibehåller dig;
Hvad är du? Jag dig ser försedd med evig styrka
Och frågar hvad du är. — I varelsernas band
Hvem röjer ej en Gud? I dig vi honom dyrka,
Du verkan af hans hand!
I din varaktighet jag dig med undran prisar,
Gudomeliga eld! — men jag er skilja kan.
Ombytliga natur! hvart ögonblick bevisar,
Att du är icke Han.
