Som sjelfva sommarn okänd är.
Hvar årstid dina hyddor gläder,
I en förnyad prakt sig kläder
Och offer i ditt sköte bär.
Du, som din svenska merg försvagar
I södra länders veklighet,
Du öfver nordens vintrar klagar
Och ej din himmels förmon vet.
Dess rena köld oss helsan delar,
Och vädret, som kring fälten spelar,
Förfriskar både luft och blod,
Det snällt i sunda ådror rinner,
I muntra ögon styrkan brinner
Och vittnar om behjertadt mod.
Af denna luft och styrka närde,
De forne göter ammats opp,
Som under denna himmel lärde
Att fylla ärans högsta lopp.
Med frihetsandan ifrån norden
De kufvat enväld, hämnat jorden,
När Rom dess stolta drottning var,
Men sig i lustans armar söfde,
En myndig styrsel sjelf behöfde
Och ok af raska händer bar.
Du land, som varit hjeltars moder,
Blif aldrig trälars usla bo.
Den dygd, dig vunnit ärestoder,
Låt evigt i ditt sköte gro.
Än bör du verlden dygder lära;
Låt fosterbrödratro och ära
I helgd hos svenska hjertan bli.
Dens namn låt evigt mörker gömma,
Som född i Sverge vågar glömma
Sig vara född att lefva fri.
Jag andas frihet i ett läger,
Der om min tid jag ensam rår,
Der jag mig sjelf, min tanke äger
Och mina nöjen idka får.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/183
Den här sidan har korrekturlästs
175
