176
De köpas ej med andras möda
Och tarfva endast för sin föda
Det öga jag naturen ger.
Jag hennes bild i skuggan följer
Och gudatycket, som hon höljer,
I nya strålar åter ser.
Mitt öga villas i en öken,
Der hösten jordens yta dränkt
Och mellan storm och djupa töcken
Naturen i sin dvala sänkt.
Än nalkas mera mörka tider,
Den snö, som nordans anda sprider,
Har afskilt verlden från min syn.
Att mig mot vinterns anfall skydda
Är jag begrafven i min hydda
Inunder fall af frusna skyn.
Men nordan sina vingar sänker;
Min nakna torfva vinterklädd
I dagens ljus försilfrad blänker
Och yfves af sin hvita bädd.
Vid strålars glinder på dess yta
Jag drifvan ser i tårar flyta
Och nya floder hota mig.
En lycklig frost dem sammantvingar,
Den klara is på fälten bringar,
Der jord och himmel spegla sig.
Ej mer de grymma böljor rasa,
Den vilda styrkan fängslad är.
Du haf! de lätta seglens fasa,
De tyngsta bördor tåligt bär.
Förgäfves du mot kölden stretar
Och dina hätska vågor retar,
De stelna midt i deras lopp.
Du tyst och spak i bojan hvilar,
Och sjelfva nordans skarpa ilar
Ej väcka dig ur dvalan opp.
Dig redan djerfva fålen trampar,
Som på din rygg sig skyndar fram;
