Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

184

Det klot, som hennes ställe tar,
Men snart sitt eget intet tyder,
Än hvalfvet blott med hornen pryder,
An sig för ögat undandrar.
 
Fly, matta bloss! låt jorden sänkas
I mörkrets famn; min djerfva syn
Skall i ett haf af solar dränkas
I den omäteliga skyn.
Hvi klagar jag, att du dig döljer,
Min Skapare! jag stjernan följer
Till höjden af ditt majestät.
Oändligheten mig omgifver
Och i den skugga synlig blifver,
Der ödet fängslat mina fjät.

Än ville jag en himmel skåda,
Som tanken höga ämnen ger,
Men dvalans tid begynner råda
Och tynger mina ögon ner.
Jag i min lugna hydda hastar,
Mig på det lena dunet kastar,
Der söta hvilan väntar mig.
Det är ej blott när plågor trycka,
Men äfven i den största lycka
En vällust att få glömma sig.




Fabler.

Vargen och hunden.

 En varg, som på en mager ort
 Af täta fastedar föröddes,
Se’n han en styrka mist, som honom fruktad gjort,
I fred med hundar var, som på en herrgård göddes.
Han möter en af dem med mage stinn och rund,
 Som ägde bandhunds lön på staten,
 Med rättighet att slicka faten
 Som qvick och rolig sällskapshund.