Att nappas med hvarann är ingendera hågad:
Den ene är för svag, den andre är för lat.
I stället jollra de, och ämnet är den stat,
Det öfverflöd på läcker mat,
Hvaraf en herrskapshund är rågad.
»Jag lofvar», säger han till skogens magra gäst,
»Att på en månads tid dig lika frodig göra,
Om jag dig får till herrgåln föra,
Der lyckan har mitt öde fäst.
Den tid jag ledig är, du vicehund skall blifva,
En tjenst, som kan dig födan gifva.» —
»Min vän, jag tackar för ditt råd.
Men säg, hvad är din tjenst?» — »Att tiggare fördrifva
Och hålla jagt med folk, som kommer till Hans Nåd;
Att annars mig behagligt skicka,
Småherrarne om munnen slicka,
Att hoppa öfver käpp och öfva tusen spratt:
Kort sagdt, att göra laget gladt.» —
»Din tjenst är nog gemen.» — »Men jag dervid ej tappar.
Hvar dag man skänker mig till föda must och merg,
Af kycklingben ett rågadt berg,
Och husbond mig på köpet klappar.»
Vår kloka varg betänketid begär,
Han tror ej allt så helt, som hunden det beskrifvit;
Omkring hans hals han varse blifvit
En rand, der håret afnött är.
»Min vän, jag ser en rand; hvad kan den väl betyda?
Den är ej ämnad att dig pryda.» —
»Hvad fråga? Ar du då en främling i vårt land?
Du veta bör, att denna rand
Bland hundar är den höga smaken.
Kom följ mig —. »Men —» »Hvad men? — »Det märket af ett band:
Du är ej alltid fri?» — »Man fäster oss ibland.
Det tvång ej roligt är, men det gör ej till saken» —
»Till saken, säger du! Jo, det så mycket gör,
Att ynnest, öfverflöd och tjenst och allt försakas.
Jag heldre glömd och fattig dör.
Min frihet! utan dig kan något nöje smakas?
Behåll ditt band. Farväl, min vän!» —
Han tar ett skutt och springer än.
