Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

192

 Man ingen ursäkt förevänder.
Men allt hans hopp sin väg med alla löften far
 De många små ha många tänder,
Och modern än dertill ett öfvadt antal har.
 Man alla dem åt värden visar,
 Som väl begriper detta svar,
Sin koja öfverger och ödet lyckligt prisar
 Att få behålla skinnet qvar.




Lejonet och bromsen.

»Sämsta kräk uti naturen,
Vågar du att nalkas mig?»
Ropar kungen ibland djuren
Ät en broms, som visar sig.
Bromsen sticknas — mindre våller
Eld och låga hos de små,
»Vet du», svarar han, »jag håller
Hvad du vill, att jag skall rå.
Du är lejon, månn’ det säger,
Att du ej är djur som jag?
Fast du flera lispund väger,
Är jag ofta mindre svag.»
Bromsen far, i det han svarar,
Midt på hans Durchleuchtighet,
I det krig, som han förklarar,
Ömsom hjelte och trumpet.
Än han sticks och än han surrar,
Än på rygg och än på lår,
Än kring lejon-näsan hurrar,
Som blir märkt af flera sår.
Mot en djerfhet utan like
Lejonet i raseri
Väpna vill sitt hela rike,
Fyller luften med sitt skri.
Hofvet sig i kulan smyger,
Allmän skräck i landet är.
Drotten sjelf kring fältet flyger,
Liksom jagad af en här,