Jagthyndan och hennes afföda.
Stäng huset till för folk, dem man af ryktet känner
Förfarna i den konst att föda sig med rof.
Hos närmsta slägt, hos bästa vänner
Af sin natur de visa prof.
De stöfva kring i alla rätter,
I största hus, i minsta vrå;
Om du för dem ej regeln sätter,
Så får du sjelf på porten gå.
En hynda, inte af de täcka,
Som kring en skönhet hålla vakt,
Men af de grofva djur, som larm i skogen väcka
Och gå mot björn och varg på jagt,
Hon till en bandhund går att söka
Få låna hus på några dar.
Sitt slägte skulle hon föröka,
Dertill ett skjul af nöden har.
Den hund hon ber derom var lossad ur sin boja
Och efter långlig tjenst till slut
Med möda fått en liten koja,
Den han af vänskap lånar ut.
Att låna och få lånet åter,
Två skilda ting som natt och dag:
Det ena sker med god t behag,
Det andra utan strid sig sällan göra låter.
När man har möda nog med folk, som skryter dock
Af mycken verld och mycken ära,
Hvad vill en fattig hund af jägerskan begära,
Som lärt i ständig strid med skogens vilda flock
Ej annat språk än hot och pock,
Ej andra seder sett än rifva och förtära?
En vecka går förbi, han söker ändtligt då
Att i sitt hemvist återträda
Och ber sin gäst hon flytta må.
Omöjligt! med de många små,
Som tåla ingen luft och äro alltför späda.
Att undfly deras gnäll och moderns klagosång,
Han dröjer än en tid och hoppas denna gång
