198
Hönan, som värpte gullägg.
En höna värpte ägg af gull.
Hvar dag hon ett åt bonden skänkte,
Som, för att vinna skeppan full,
Ett mordiskt jern i lifvet sänkte,
Der han en skatt begrafven tänkte.
Men jemmer! ej en fyrk. — Sitt fel han bättra vill
Och offrar allt sitt gull, ja, ända till det sista,
Att ej sin dyra höna mista.
För sent! hon var ej mera till.
Ack, låt en skälig vinst af folkets svett och möda,
I jordens herskare! förnöja ert begär.
Finansen ej förbättrad är
Af bördor, som ett land föröda
Och den förtryckte slafven döda,
Som kärfven i er lada bär.
Åsnan och knähunden.
En åsna ser en knähund smekas
Och lyftas i sin herres barm.
I stallet med en svartsjuk harm,
Att honom samma förmån nekas,
Han för en häst sin klagan för
Och svär att kärran öfvergifva.
Han med gevalt vill knähund blifva
Och göra lycka, förr’n han dör.
»Du gamle dåre», hästen svarar,
»Du tror dig då nog fin och lätt
Att buren bli på lika sätt
Och djerfhet med din dumhet parar.
Håll inne med ett barnsligt skri,
Och vet hur litet gunsten väger!
Blott den som intet värde äger
Förtryter att ej klappad bli.
