Men åsnan känner ingen ära
Att likna vid en knähunds lott.
Nog länge han i herrgåln gått
Att denna hederspost begära.
Re’n tar han sig en knähunds skick,
Och, när han herrn på gården råkar,
Sin grofva kropp med möda bråkar,
Att synas lika snäll och qvick.
Hans fukter husbond ändtligt tvinga
Att vända sina ögon dit.
Strax tror sig åsnan favorit,
När han kan herrn till löje bringa.
I stöd af ett så präktigt namn,
Hvars rätt han vill till fullo öfva,
Han tror ej mera krus behöfva
Och kastar sig i husbonds famn.
Men herrn på ryggen honom plaggar,
Att på hans upptåg göra slut.
Ur barmen knähund’ rusar ut
Och fötter, ben och öron naggar. —
Man en och hvar det öde spår,
Som utan gåfvor att behaga
Vill favoriters ställe taga
Och leker narr med gråa hår.
Råttans inträde i verlden.
Från sitt första tåg i verlden
Kom en liten råtta hem.
Hon ej finner på den färden,
Hur man vågar lif och lem.
»Utan skryt, jag sett de stora»,
Säger hon, »o hvilken nåd!
Råttor endast sig förlora
Med ett brottsligt öfverdåd.
