Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/215

207

 Är ej naturen värd att känna?
O! skulle jag i sömn till andra verldar gå,
Med kropp till sinnes bruk, med tankar att förstå,
 Och ingen ting fått se af denna!

Hvad hade jag af allt förutan öga känt
Från himlens höga topp till jordens djupa rötter?
Ett sorl, ett skiftligt doft, som svalkat eller bränt,
Ett något kring min hud, en stöt för mina fötter.
 Ho skulle mig till nöjes svara,
 Hvad detta något måtte vara?
Månn’ all min känslokraft och allt hvad heter ord?
 De skulle mig så väl berätta,
 Som när man vid ett dukadt bord
Vill med ett måladt bröd den tomma hunger mätta.
 
 Förtorkens då, I hörslens brunnar,
Om uti min förlust jag finge bruka val:
 Hvar enda blick har hundra tusen munnar,
Som tala för min själ med hjertats dolda tal.
 Hvar blick, som talte för mitt öga,
Mig sade: vara till är i naturen föga;
Se ej allena hvad, se hurudant det är.
Af all den täcka mängd, som kring det vida lyser,
 Hvart enda åt dig myser,
Att flyga dig i famn och tjena ditt begär.
 I, alla mina ljufva vänner,
 I, skapta ting! I, stort och smått!
 Jag likväl nu er godhet känner:
 Den glädjen var mitt ögas lott.

 Hur skulle jag er gunst förgäta,
Jag, som med ingen ting så mycket godt förtjent?
 Hvad blifver jag, som allas bistånd länt,
 När jag med verldar mig vill mäta?
Jag mins hvart enda namn, jag bär hvar enda bild:
Er hågkomst, full med tack, blir oupphörligt trogen,
Och framför allt jag mins, hur, under det I logen,
 I mig vid handen togen
Och saden: den oss gjort, hvad Han är stor och mild!