Du yfs, att du är stark; mångt djur är mycket mera.
Förnuft och mål och hand gör menskans öfvermakt;
Så var då kung, men lär dig först regera;
Hvad blir ditt majestät, om riket tål förakt?
Ditt bröst, ehuru högt, åtminston’ vare mildt:
Naturen kung och folk ej sjelf så vida skilt;
De få ju röra vid din sida?
Allt fruktar en och samma död
Och har sitt eget sätt alt qvida.
ärk, när de klaga dig sin nöd,
De hafva nog förstånd att lida.
Men var nu detta djur det enda som jag såg?
Ho mäktar tälja fram en så otalig skara?
En här för mina fötter låg,
En väldig här jag såg i luften fara,
Och allt det myckna kräk, som knappt var gjordt för syn,
Der tycktes fylla allt, båd’ jord och haf och skyn.
Om denna mängd af lif ej vore nog att akta,
Der dock det blotta lif är all vår häpnad värdt;
Du lif, för all natur så in i döden kärt!
Hvad vällust var det ej att deras skick betrakta,
Så underfullt, så mångfaldt gjordt!
Hvad konst, hvad ändamål i litet och i stort!
Hvad kungaprakt på minsta fjärils vingar!
Hvad fynd i näringssätt, i alstring och försvar!
Än menskan sjelf, som kronan bar,
Hvars lek min ljufva fröjd, hvars konst min undran var,
Hvars jemmer mig i hjertat skar,
Hvars dygder mig förtjust, hvars brott till harm mig tvingar:
Ack! att hon, sjelf så hög, sin höghet så förringar,
När Skaparn så på oss här liksom slösat har,
Hvad tro han måtte ha till innanrede qvar,
Om verlden i sitt sköt har flera jorderingar?
Det har hon, lofvadt du mitt öga!
Ack, nej, ej du: ej detta fynd var mitt;
Nej, lofvad vare Han, som lånt och tagit sitt
Och döljer sig bakom det höga!
Men fast för dödlig syn han moln och dimma bär,
Den dimman dock ett flor för tankens öga är.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/219
Den här sidan har korrekturlästs
211
