Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

210

 Okunnighet är fruktans mor
 Hos den som ej är feg i blodet.
 Att våga blindt för namn af stor
 Bevisar dårskap mer än modet.

 I djur! jag ömkar eder röst:
 Er minsta del fått böjlig tunga;
Men när ur hård metall de pinta väder sjunga,
Så går ert hårda språk helt fritt ur ömma bröst.
 Min trogne hund, du skänk af denna dag,
Som kom med barnslig låt och mina händer slekte,
Som murrade på skämt och småbet, när du lekte,
Och ömkligt föll till fot vid fruktan för ett slag!
 Du såta vän i mina plågor,
Som ej med lyckans nåd ditt sinnelag förbytt!
 I fall du skält, kanske jag flytt,
Om ej mitt öga märkt ditt ögas fromma lågor.
Du äger tusen sätt att tolka och behaga,
Jag läst i hvarje blick hvad hjertats mening är:
Du fägnar mig, du blygs, du längtar, du begär
 Och kan dig ömkansvärdt beklaga.
Jag såg en annan tid hvad eld ditt hjerta bar;
 Kan man af hjeltar mer begära?
 Han glömde sig för mitt försvar,
 Blott, blott min räddning var hans ära.
 Du står härhos. O, finge jag dig skåda!

 Men gör jag ej för mycket af ett djur?
 Än yfs du, stolta kreatur,
 Som står för minsta kräk i våda!
Han, som oss skapta ting ur samma intet tog
 Och gjorde hvart till hvad han ville,
Han på sitt händers verk sin gudapregel slog;
Om denna lyser mer i ditt förlänta snille,
Så har dock öfver allt naturen värde nog.
 Du tror dig kung i den naturen,
Du är dock blott en länk i samma ked med djuren,
En länk af bättre slag i ked med alla slag.
 Han, som ger verldens rymder lag,
Har uppfört till sin tron af alla ting en trappa,
Från groft till mera fint. Hvad kan dervid du tappa,
Som fått ditt rum å högt af blott hans välbehag?