Mitt öga, dig? Du stumma ring,
Som håller mig i ked vid verldens första mörja.
Kanske jag står vid brädden af en brant:
O afgrund! bär det ner i bottenlösa gölar?
Der kommer han ... jag hör det grant ...
Han aktar intet hot ... det mumlar och det bölar ...
Ett sådant djur kan nu mitt lif förspilla.
Hvart skall jag fly för all naturens hot?
Hvad är min vän? Hvad vill mig illa?
Aj! trampar jag en orm? ... Det hväser kring min fot.
Jag bäfvar för att gå, jag bäfvar att stå stilla;
Och huru gå, och icke löpa mot? ...
Att icke jemmerligen falla? ...
Hvi dröjer han, som gick? ... Nej, stilla dig, mitt knot;
Besinna hvad jag är: ett nådehjon för alla.
Jag vet ju ej, om någon hos mig står,
Som kan mitt ord kring nejden föra.
Hvem vill jag mig förtro? Jag känner ej det öra
Jag hör; men himlen vet af hvilken själ det går:
Han, Han allena vet hvad spis, hvad dryck jag får.
Jag tror på allt; hvad vill jag göra?
Jag ock bland menskor valt och skrädt
Och låtit nog förstå, hur man mig skulle vörda;
Hvar är min tomma rang, mitt herrskap och min rätt,
Jag alla menskors tunga börda!
Det minsta barn mig leder, som det vill,
Den minsta tjenst jag får som gåfva taga;
Om alla gå förbi, om ingen ser mig till,
Jag måste låta mig behaga.
Ack! att jag likväl haft och tror mig ha ännu
Ett bröst, ett enda bröst, der jag mig kunde trygga!
Min från mig slitna hälft! hvar dväljs, hvar andas du,
Som möjligt ej din tro kan rygga?
Ack! hvad jag lemnat har för ovärderligt kärt,
Som, der det än är till, jag aldrig mer får skåda,
Så skönt, så genomgodt, så ljuft, så älskansvärdt,
Som har en evig rätt i detta bröst att råda!
Natur! jag glömmer allt, när jag min Chloe mins;
Du äger ingen skatt, som der ej samlad fins:
Din blomstring var dess hy, din himmel var dess öga;
Hon såg mitt första qval, der flöt din rika dagg,
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/223
Den här sidan har korrekturlästs
215
