betog henne sin sorg, så att de med glädje befordrade detta sitt förstfödda barn till dopet den 19 samma månad. Så snart barnet begynte det minsta kunna attendera, begynte fadren, som var nyfiken och ganska högt älskade lilla sonen, pryda vaggan med åtskilliga blomster, helst då han kom ur trädgården. Följande året tog fadren den lilla sonen med sig ut, stundom i trädgården och stundom ut på gärdet, läggande ofta barnet på jorden i gräset, och lemnade det ett litet blomster att roa sig med i handen. År 1708 flyttade föräldrarne till Stenbrohult, då vår far var blefven pastor i stället för komminister förut. 1709 anlade han en trädgård; transporterade både träd och örter från Råshult, fast ej alla, ty en del stå der ännu. Pilten begynte gå och var fadrens största nöje, jemte trädgårdsarbetet. Carl såg då sin faders möda såsom af vigt: begynte strax få tycke derför; och såsom han var ende sonen, så fick han ock sina sängar uti trädgården att sjelf så och rensa, hvilket uppeldade hans lust. Dessa sängar förbyttes sedan i ett qvarter, hvilket kallades Carls trädgård. Carl skulle begynna läsa: nog fans qvickhet, men hågen var ändå mest i trädgården; modren bannades häröfver, men fadren, tålig, tog sin ende gosse alltid i beskydd och försvar. 1716 var sorgligt, då unge Carl skulle till Vexiö, men än mer då han 1717 introducerades i skolan. Då varande rector scholæ magister Daniel Lannærus, fadrens intime vän, bad lille Carl som oftast till sig, äfven att gå i trädgården, att båda roa sig och äta bär (ty rektor var äfven stor älskare af det som hörde till örtkänningen). Rektor frågar Carl lille efter några örter, om han visste den eller den örtens namn. Carl svarar färdigt och frågar äfven rektor tillbakas; fick ej allenast undervisning, utan ock tillstånd att fråga efter flera örters namn. Rektors ynnest, som således mer och mer tilltog, gjorde att Carl lille fann sig mycket nöjd att vistas i Vexiö. Under ferierna hemma roade Carl sig med sina syskon, kände vid minsta deras sjukdom på deras puls, gjorde sig af trä åderjern, likasom skulle han dem åderlåta. Stundom uppsökte han örter, att sina systrar dermed kurera. Rektor, god vän med då lektor och med. provincialis Rothman, talar om lille Carls lust för botaniken, hvilken kallar Carl till sig, tager honom i sin trädgård, fattar otroligt tycke för pojken och gifver honom frihet städse gå i sin trädgård, der flera slags örter funnos. Carl gör förbehåll hos assessor
