Hoppa till innehållet

Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

232

professuren och afled, höljd af ära och utmärkelser, i Upsala den 10 Jan. 1778. — Han var gift med Sara Lisa Moræa och hade med henne fem barn, en son och fyra döttrar, af hvilka den förstnämnde efterträdde honom i hans professur. — Linné åtnjöt redan under sin lefnad i hela Europa ett obestridt anseende som den främste mannen inom hvarje gren af naturkunnighet. Med de fleste af sin tids naturvetenskapsmän låg han i korrespondens, hvadan samlingen af hans bref är mycket omfångsrik. Inom de särskilda naturvetenskaperna författade han en stor mängd snillrika lärda arbeten, de flesta på latin. En af hans populära svenska skrifter: Tal om Märkvärdigheter uti Insekterna, hållet vid nedläggandet af presidiet i Vetenskapsakademien, meddelas här nedan. —

Om Linnés tidigare lefnadsöden och hans vistelse i föräldrahemmet berättar hans yngre broder, prosten Samuel Linnæus, i ett bref till den bekante historikern Jonas Hallenberg följande, hvilket både såsom ett trovärdigt bidrag till den store mannens biografi och äfven för dess enkla och trohjertade stil förtjenar att läsas:

»Då vår salige far år 1705 flyttade till Råshult, som är kapellanbostället vid Stenbrohult, anlade han en liten trädgård der (ty han var en stor älskare af botaniken; fast den ej den tiden var som nu). I denna planterade han åtskilliga växter och helst sådana som hade vacker blomma. Hans unga hustru nygift, som ej förr sett sådane (nej knappt någon enda trädgård), tyckte om trädgårdens behaglighet. I denna trädgård hade salige far sjelf med egen hand gjort en upphöjning, såsom ett rundt bord, rundt omkring sängar, örter eller buskar, som skulle representera gästerna, och blomster afbildade rätterna på bordet. Vår mor besåg detta som oftast. Under denna tiden aflades min bror. Åt sena hösten framvistes täcka blomster för henne, gjorde henne längtande efter våren, då flere skulle sig framte. En from, god och gudfruktig man gjorde för henne tiden kort till våren. Den 13 Maj[1] 1707 blef för henne en sorgedag; då hon framfödde med största svårighet och lifsfara en välskapad son; ty hon hade önskat, att barnet varit af det ädlare könet, och sade hon: nu har jag skäl för det jag dögt h. e. utstått. Men mannen blef desto gladare, och hans glädje

  1. Gamla stilen.