Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/248

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

240

till att andra undervisa. Slutet blifver då detta, att de krafter skaparen en vis förlänat bör denne använda, ej allenast att tjena sig sjelf, utan mer och mest andra. Tjena alltså och älska sin nästa som sig sjelf, annars är han ovärdig den formen han fått och ej en bonus vir, som dem använder emot sin skapares vilja och inrättning. Sedan denna verlden så undersam ekonomi fått, att hvar och en blef skyldig tjena andra, följde härpå att ock flere komma tillsammans att tjena i ett och samma ändamål. Många krafter hoplagda uträtta det, som flere krafter särskildt ej kunna åstadkomma. En och en särskildt skulle svårligen åstadkomma en kopparplåt, om han berget bryta skulle, vattnet afleda, malmen vinna, uppfordra, kallrosta, sulbruka, vändrosta, smälta, gora, hamra, falsa, utklippa och prägla skulle. En och en för sig skulle näppeligen uppbygga ett stort slott eller stenhus, om han grunden lägga, källarna uppgrafva, leret samla, teglet slå och bränna, kalken tillreda, väggarna uppmura, huset täcka, inredet snickra, fönstren förfärdiga och allt förse skulle. En skulle näppeligen allena styra ett örlogsskepp öfver det brusande och stormande hafvet till Ostindien. En soldat i sender skulle svårligen öfvervinna land och rike. En allena ej styra land och rike, om han sjelf allt regera skulle, men allt detta göra flere med samlad hand och kraft lätteligen. Ett bi skulle ej göra menniskan så stor nytta med vax och honung, som nu flera arbeta tillsamman. En silkesmask skulle ej gifva någon klädning, men flera lätt.

Så är det ock med allt i hela naturen, i alla konster och vetenskaper, att då något dråpligt och stort skall åstadkommas, måste det ske med mångas tillhjelp. Huru många tusende måste ej arbeta att göra en konung mäktig, ett land lyckligt och en nation stor? Alla vetenskaper hafva upparbetats med fleres svett, som dock hastigast kommit upp, då fleres krafter tillika vältat stenen. Häraf mecanici hafva för en lag: »Vires unitæ fortius agunt».

Jag har alltså talat om vårt ändamål af naturen, först att tjena andra, sedan att tjena andra med samlade krafter; kommer nu att visa hvarmed vi förnämligast böra tjena, som är med den lem, med hvilken vi öfvergå de andra djuren och blifvit ädlare. Intet har större hjerta än det oförskräckta lejonet, intet spänstigare hassenor än haren, intet mjukare fötter än den noga härmande apan, intet