segare ådror än de seglifvade grodorna och ormarne, ingen fogel större ögon än den i mörkret seende ugglan, ingen större öron än den nogast hörande nattskärran, ingen större mage än den fråssande spindeln. Så har naturen försett hvart och ett slägte af djuren med större organ, som naturen velat gifva större gåfvor och krafter i något mål. Ibland fyrfotade djuren har ingen fått större hjerna än elefanten, ibland foglarne än papegojan, ibland fiskarne än hvalen, dem ock naturen gjort liksom slugare. Ingen af dessa har dock fått så stor hjerna som menniskan, i hvilken vi fast tro en odödlig själ har sitt säte, emedan från hjernan alla nerver utgå, som stå under vår egen vilja. Låtom oss alltså rätt bruka vårt förnuft med hvilket vi excellera, och med hvilket vi öfvergå de andra. Gud har ej klädt menniskan som djuren, förnuftet kläder henne dock, som uppfunnit hundrade slags pelsar. Naturen har icke gifvit oss rifvande klor och glupska tänder som tigrar, men förståndet lärt dela kött och ben bättre än de. Vi hafva ej fått den styrka som elefanten, men vettet lärt tämja den starkaste. Vi hafva ej fått så snällt lopp som haren, men snillet lärt fånga den snällaste. Vi hafva ej fått framfötter att gräfva genom jorden som mullvaden, men eftertanken lärt genomgräfva hårda hälleberget. Vi hafva ej fått fenor och spol som fiskarna, dock har vår hjerna lärt oss simma till begge Indierna. Vi hafva ej fått vingar som foglarna, dock har uträkningen lärt taga neder fogeln utur skyn. Vi hafva ej fått ögon skarpa som en lo, men omtanken lärt genom tuber se fläckar i planeterna och genom mikroskopet se ådrorna i lusen. Vi hafva ej fått så rytande mål som lejonet, dock lärt genom tubas stentorias, klockor och stycken dundra mera. Vi hafva ej fått hörsel som vildsvinet, dock genom tubam acusticam förmå höra nogare.
Är alltså förnuftet det ädlaste Gud och naturen gifvit menniskan, hvarmed vi så högt öfvergå alla andra skapade ting, böra vi alltså det bruka och uppbruka.
Vi böra alltså tjena andra; tjena andra med samlade krafter genom förnuftet. Nu frågas, hvarpå förnämligast vårt förnuft bör ställas? Jo, ponera en verld vara så skapad och beprydd, som vårt jordklot nu är, ponera ock att derpå stäldes en Adam med sådana sinnen som vi äga, äfven sådant förnuft, som slutar efter sinnen; då faller i hans utvärtes sinnen intet annat än astra (himlakroppar),
