Er tillhör om dess dygder döma.
Ett hjerta, ädelt, rent och godt,
Kan ej sitt inre värde gömma,
När det sin bild i lynnet fått.
En lycklig uppsyn hos er röjer
Naturen, som oss mera böjer
Än all vår kunskap och beslut,
I åtbörd, blick, i väsen, tycke,
Hon skildrar sig och säger mycke,
Ja visar hela hjertat ut.
Naturen mer och mindre gifver
Af drift till godt uti vårt blod,
Som än förqväfd hos mången blifver
I brist af odling, kraft och mod;
Än hos en annan sig föröker,
Hvars muntra snille sanning söker
Och trängtar fast i dygden bli.
Hvem kan den drifningsfjädren finna,
Som gör, att några ljuset hinna,
Då tusen gå det blindt förbi?
När Titus kan sin kärlek styra,
Och dygd hans största sällhet är,
Domitian i lustans yra
Ej bommar ser för sitt begär.
Den ene sanna nöjen samlar,
Den andre vikit i lasten famlar,
Fast lika stam dem alstrat har;
Ett lika fostringssätt dem leder;
Hvad våller deras skilda seder
Och ett så olikt broderpar?
Den början, som vårt väsen blandar,
Hvad olik drift har den oss gett!
Månn’ lustar äro villoandar,
Som qväfva ner vårt späda vett?
Månn’ de oss alltid lika qvälja
Och drifva oss att orätt välja?
Hos en de styras fritt och lätt,
En annan tvingas, plågas, strider,
Och oftast af sin dårskap lider,
Men kan den aldrig tämja rätt.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/25
Utseende
Den här sidan har korrekturlästs
17