18
Så syns en Catilina hasta
Sin bane, ofärd och förakt;
Sig blindt i lustans armar kasta —
Han är i nöd och jemmer bragt:
Han följden af sin yrsel finner,
Men den i hjerteroten brinner
Och först med lifvet mattas af.
Ej faror, ej den öppna griften
Förmå att betsla denna driften,
Som störtar i förderfvets haf.
I menlös gång, i rena seder
Går deremot Camillus fort,
Han hela hjertats åtrå leder
Till det beslut han upplyst gjort.
Ej kostar dygden honom möda,
Tvertom, hon är den sinnesföda,
Den rena vällust, rika skatt,
Som all hans längtan roligt stillar;
Och om han sig i skymning villar,
Han åter snart får kosan fatt.
Är det väl rätt, att vi oss harma
Vid andras laster, brist och fel,
Ej öfver hjertan oss förbarma,
Som hafva fått så plågsam del?
Man bör den olyckslott beklaga —
Hvem vet hvad hemligt ok de draga,
Hvad vink, hvad ljus de kunnat få?
Den största hop af blindhet syndar,
Okunnigtvis sin ofärd skyndar
Och menar lifvets sällhet nå.
Men, ömma bröst, som känna kunnen,
Och ägen drift till rätt och godt,
Är denna skatt med möda vunnen,
Är den en lycklig födsels lott?
Er hör det till att den bevara,
Rätt vårda, öka och förklara,
Vid sanningselden göra ren.
Naturen kan blott ämnet gifva,
Som pröfvas skall och luttradt blifva,
Att dygder ej bli lösa sken.
