vingar så upprätt som fjäriln (Papilio diurnus), så flata som stora myggan (Tipula), så nedböjda som askpjesken (Phalæna)? Hvem har fått för dem så herrligt foder som spanska flugan, eller vingarna så nätt hopvecklade som öronmasken (Forsicula)? Sen huru alltför undersamt biet inrättat sin hushållning; huru en vise (Rex apum) eller hona älskas af så många vattenbin (Fucus) eller hannar; huru många tusende arbetsbin (Apes) eller snöpingar betjena dem. Huru sällsamt bygga de icke sina kakor; huru afdela de ej sina sexkantiga honungspipor så nätt, att ingen landtmätare dem nogare skulle kunna uträkna.
Sen vespan (Vespa) huru hon förskansar sin hemvist med den ena lösa blåsan öfver och inom den andra, endast med en liten öppning på nedersta sidan, hvarigenom allenast en i sender kan inkomma. Huru ställa de icke vakt vid ingången att icke någon fiende må inkrypa. Sen myrans (Formica) oförtrutna arbete, huru hannarne hoptals sorgfria få flyga ut att endast förnöja sig, huru arbetsmyran som en slaf hela dagen måste träla, bära hem vinterföda, timmer och sola sina lindebarn. Men sen på huru undersamt slupvespern (Ichneumones) bygger sina nästen. Några af dem lägga sina ägg inom eklöfvet, sjelfva eken måste frambringa ett stort, rödt, tjockt galläpple, att deras barn ej må förgås. Andra af dem lägga sina ägg i aspträdets qvistar, då detta måste frambringa en röd ärta till barnets vagga. Andra af dem lägga sina ägg i knoppen af videbusken, då sjelfva videt måste frambära sköna, stora rosor som ett rosenträd; andra af dem på törnrosens qvistar, då törnbusken måste framte en luden sömntorn; andra på Hieracium, Pulmonaria gallica dictum, då denna ört måste frambringa ett litet hus till form af en mus; andra ändtligen på löfmaskarnes rygg, der ungarna uppväxa hoptals, och i stället för fjäril blifver af masken många Ichneumones. Sen på Curbma (Oestrum), en luden fluga i fjellen, huru hon hela dagen flyger öfver renarne; de deremot fly åt snöbergen, sparka med fötterna, uppsätta öronen, allt stadigt akta sig för den lilla i luften sväfvande flugan. Hennes enda tanke och åstundan är att få släppa ett litet ägg neder på renens rygg, som der utkläckes, fräter sig genom renens hud, der bor vintern öfver, flyger följande år ut, iklädande sig moderns särk. Så sker ock nästan på boskapen med deras bromskulor.
