248
med allahanda slags buss, barr, strå eller löf, att fiskarna ej må blifva honom varse och alldeles uppäta. Häraf den honom ser, under vattnet liggande, skulle snarare tro, att han vore en rutten qvist än en lefvande aftonfluga.
Sen malet (Phalæna) på tapeten, huru han är täckt med en liten strut, gjord af finaste håren på klädet, i hvilket han lefver och bor. Så snart denna mask gjort sin strut färdig, är han emellertid blifven större, så att han i honom ej kan få rum, måste alltså skära upp sitt hylster på ena sidan och sätta i det en skarf. Han har ock ej väl fullkomnat denna kil, förrän han åter emellertid blifvit alltför tjock, att han på andra sidan måste öppna hylstret och skarfva, så förökas hans verk dagligen och stundligen som Sisyphi sten. Lägger man ock för masken åtskilliga klutar af olika kulörer, blifver hans klädning brokig som en harlekin.
Sen huru en stor del flugor lägga sina ägg uti bladen på svinmolla (Chenopodii Subcutanea) och andra, der äggen utkläckas ini bladen, blifva maskar, krypa mellan nedre och öfre sidan af bladet, göra i det bleka gångar, som mullvaden på jorden, utan att vara bara, för vädret eller foglar utsatta. På samma sätt har sig ock indianernas folium ambulans, hvilket bedrog de gamle, som skulle i Indien finnas trän, hvars blad kröpo som lefvande djur, ty maskarne, som i dessa blad ligga, räcka ut fötterna på ena sidan och dermed gå täckta och inneslutna i bladet. Sen på orangelusen (Pediculus arb.), som är ännu konstigare än hvalfisklusen, sen dess stora mask och lilla kräk, så sällsamt till skapnad och hushållning, att intet är underligare. Sen huru myrlejonet (Formicaleo) bor i sanden utan dricka, nöjdt med litet mat. I sanden gräfver det sig ner, att ej foglarna må det uppsvälja, gör deruti en liten helt brant håla, som hade ett ägg deri varit nedtryckt, under hvilkens centrum denna mask ligger. När nu myrorna gå fram, komma på denna hålans brädd, falla de neder liksom i varggropen och blifva till rof. Sen huru fettmasken (Meloë) låter ett fett ledvatten ur alla sina knän och leder, så snart man honom rör. Sen huru honorna af ljusmasken (Lampyris) om sommarnätterna lysa i buskarna, brinnande af kärlek, en eld, som intet uppfräter, men endast gifver deras män anledning att låna eld. Jag vill ej gå bort till surinamiska ljusflugan, som bär framför ögonen på sig en stor
