stren med den framgång, att han blifvit kallad »den svenske Tacitus». Bland hans Tal och Äreminnen meddelas här det berömdaste: Äreminnet öfver Tessin, hållet inför Vetenskapsakademien den 25 Mars 1771.
Äreminne öfver riksrådet, grefve Carl Gustaf Tessin.
- Mine herrar!
Akademien har ofta på detta ställe, uti denna sorgdrägt och utaf nu varande anledning, varit församlad, ofta sörjt öfver den förlust vetenskaperna hafva måst vidkännas, ofta öfver saknaden af något stort ljus och sällsynt efterdöme, när de mest behöfdes, ofta öfver deras frånfälle, som varit hennes beskyddare och välgerningsmän; och under dessa hennes bedröfvelser har hon alltid ägt den hugsvalelsen att se det allmänna dela de samma med henne, blanda sina tårar med hennes och göra till sina egna de händelser akademien angå och trycka kunnat.
Vid närvarande tillfälle samla sig alla dessa betraktelser för våra tankar på en gång och på ett känbart sätt. Är frågan om snille: Ho har ägt det mera lysande, mera prydt, än den herre, hvilkens åminnelse i dag af oss firas? Om vetenskaper och deras afföda, konster: Ho är den, som ifrigare uppmuntrat dem? Om riket: Ho har haft mera tillfälle att tjena det och mera nyttjat dessa tillfällen? Är hans minne inom akademien allena inneslutet, eller uti rikets handlingar nu mera likasom bortlagdt? Och har den korta tiden, sedan han upphört att lefva ibland menniskor, redan hunnit försvaga lifligheten af hans åtanke? Otacksamhet måste väl en gång upphöra, afund tystna, och om icke förr, åtminstone då, när himmelen mörknar och oväder uppstiga. Menigheter tro sig kunna vara store män förutan, medan de yfvas uti en inbillad lycka. Tiderna förvandlas, nöden påtränger, råd tarfvas; då först kännes saknaden, då behofvet. Men Aristider återfås icke så lätt, som de förloras. Naturen har dem väl alltid uti förråd; menniskor deremot nyttja dem icke
