256
stora egenskaper beprydde, tyckes, som naturen tröttnat vid att fortplanta lika uti flere ätteläggar.
Men hvartill tjena stora gåfvor och egenskaper otillredde? Det samma trädet, ympadt och omlagdt, är till utseende täckt och gifver den bästa frukt; lemnadt åter till sig sjelft, utan omsorg och tillsyn, kastar det sina grenar utan skick, dess bär blifva osmakliga, ofullkomliga och för födan mindre tjenliga. Naturen gifver ämnet och kraften; förstånd och konst verka förbättring. Likaså med menniskan: artad för godt och ondt, för en Nero eller en Trajanus. Lärdom och dygd äro hennes eget och följa henne åt, ehvad händelser och omskiften möta uti verlden. Derpå böra samvetsgranne föräldrar lägga mera flit än på andre förmåner, af förmögenhet, af beställningar, af höghet och myndighet, som lyckan utdelar och like med henne äro ombyten och vansklighet underkastade. Än vigtigare är den omtanken, der folket äger frihet, stiftar sina egna lagar, bevistar allmänna rådplägningar och icke har utom sig tillräcklig motvigt för häftiga rörelser och begär. Om sådan sed vore inritad, att man allenast skulle fästa sig vid det utvärtes, som lyckan gifver, och icke vid det inre, som kunskap och dygd tillaga, om man, för en syn af uppfostran, skulle vräka för en kort tid barnen uti ofta oskicklige läromästares händer, skynda dem derifrån uti tjenster, anse dessa tjenster, icke för samhällets skull stiftade, utan för inkomsten; om de skulle förvaltas af dem som äga inga begrepp om allt det som riket har rätt att fordra af dem, och ingen försyn att fordra allt utaf riket; om, uti sådan villomening uppammade, och med en okunnighet, som alltid är dristigare än förstånd och eftertanke, de sedermera, på ett större fält, skatta riket endast ett rof för ärelystnad och snålhet, och, med orediga begrepp om allting, tro, att menighetens ostyrighet gör en ljuflig frihet, regentens åter ett våldsamt envälde, och icke märka likheten. Om, M. H., allt detta skulle inträffa: om det skulle inträffa, att sådana uppfostringsvillosatser blefvo med partianda ispädde, och efter denna, en annan så artad tid upprunne, der hvar man skulle oblygt tänka stort om sig sjelf, smått om riket, tala högt om frihet, tåla främmandes tvång, emot invärtes försök vakande, obekymmersam vid svårare utvärtes tillställningar, och, det som än värre vore, uppenbart fägna sig åt dem, påkalla dem och glömma allt förutom hämnden; hvad månde väl en så mörk och bister
