20
Hvad himlalust, hvad gudafägnad,
Att bidra’ till en annans väl!
Ack, är så dyrbar sällhet egnad
En ringa mask, en jordens träl?
Ja, menskan får en menska tjena
Och gudamaktens syssla läna,
Ja likna den, i ringa mått.
Du hårda hop, som ömhet brister!
Hvad värdig menskoro du mister,
Som ej förstår att göra godt.
Hans själ sin hvila, lif och styrka
I vänskaps ljufva sköte får;
Ty kan han så dess lagar dyrka,
Att snart han der för vida går?
Kan han en oväns hårdhet glömma,
Hur lär han för en vän ej ömma
Och evigt minnas trohetsprof!
Af blotta sken han kan betagas,
Men vågar heldre att bedragas
Än brista i så kärt behof.
Hvad glädje man i själen känner,
Och andas inom denna gård!
Hvad samfund af förtrogna vänner!
Hvad himmel under englavård!
Det är hans hus — ett fridens läger,
Der han sitt hjerta deladt äger,
Och allt hans godhets märke bär;
Der syns han i sin rätta dager;
I verlden han sig sammandrager
Och skådar sällan hvad han är.
Hvad aktning kan på dygder göras,
Der utom lyckan allt är smått;
Der man af undran älskar röras
Och tjusas af förmätna brott.
Ack allmänhet, som alltid såras!
Om du ej vore mån att dåras
Och falsk och blind i ditt beslut;
Du skulle godhet priset gifva
Och ej förledd af gåfvor blifva,
Som på din kostnad föras ut.
