Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
19

Hvem har det hjerta jag vi l måla?
En sanningsvän i dygden kär,
Som i den krets hans gåfvor stråla
Den högsta godhets afbild är;
Den brist, oss menskligheten bådar,
Han likså ömt som vidsträckt skådar,
I ärans slott, i glömskans tjäll,
Han menskan, menskan ser behöfva,
Sin verld ett fält att dygder öfva,
Der ingen afskild lefvat säll.

I allmänt väl han sig förnöjer;
Med verklig ro han skåda kan,
Om på sin väg han någon röjer,
Som nalkas målet förr än han.
Han ingen bitter tanke känner,
Om både fiender och vänner
Han utan fördom döma lärt;
Hvar värdet är han värdet finner.
Allt, hvaraf menskoslägtet vinner,
Är för hans hjerta dyrt och kärt.

Nog hög han ingen lycka aktar
Att ge åt pligters glömska skygd,
Så ringa intet stånd betraktar,
Som ej kan hedras genom dygd.
Hvad ställe ödet honom delar,
Ej ämne för hans hjerta felar,
Hvar olyckslott går honom an.
Han rörs ej blott, han verkligt lider;
Han hoppet med sin åsyn sprider
Och lättar hvad ej häfvas kan.

En qväfd förtjenst i mörkret döljes,
En usling klagar här sin nöd;
Af mäktig ovän en förföljes,
En gråter der sin vän, sitt stöd.
En nödstäld fins, som blygts att synas,
Af sjukdom, sorg en ann’ förtynas,
En lider ogunst och förtal;
Der är det man hans hjerta prisar:
I hjelp, i tröst det sig bevisar
Och högst i medlens ömma val.