värtes förändringar och skakningar i det samma börjat. Vi hafva dessutom, M. H., ännu i vår tid sett folket missnöjdt deröfver, att man icke följt konung Carls anläggning; vi hafva sedermera sett samma folk lika missnöjdt, då man följt konung Gustaf Adolfs långt större tankar. En historiker upplöser sällan orsakerna till slika obegripligheter; men en djupsinnigare eftertanke märker nytt slägte, nytt tänkesätt och andra seder.
Under en sådan allmän förvandling, och då man icke mera kunde skicka sig derefter, trodde grefve Tessin rätta tiden vara inne för sig att länka på en bättre förvandling och sälta emellan lif och död ett andrum. Uppå sin enständiga begäran om afsked, erhöll han då (1761 d. 5 Oktober) det han ofta tillförene fåfängt sökt och icke erhålla kunnat. Han erhöll, M. H., sitt entledigande, med alla de tecken af tacksamhet utaf Riksens ständer, som kunna smickra och hedra. Också torde få hafva rönt lika gifmildhet eller mera aktning utaf dem, än han det gjort; och om en senare tid förminskade samma förmåner, så har han dock, under en hög ålderdom, och då få dagar kunde vara öfrige, ansett för en lycka, att mörkret icke förr infallit, än han varit färdig att gå till hvila.
Men innan vi följa grefve Tessin alldeles till hans Tusculum eller beskåda honom, lik Atticus, uti lugn, midt ibland buller och söndringar, tyckes ingenting mera förtjena vår nyfikenhet och uppmärksamhet än att förut känna honom nogare till egenskaper, lynne och böjelser; ty igenom utvärtes prål, hvaraf stora embeten och högt anseende i verlden skimra, blir personens invärtes väsende merendels bortskymdt och föga tydligt. Få, M. H., hafva ägt mera värdighet än han uti tänkesätt och uppförande, mera behaglighet uti umgänge och mera lycka att vinna allmänt tycke. Deraf härrörde, att han under sina utrikes resor fann ett lätt tillträde hos alla och vid sina underhandlingar all den framgång han önska kunde. De lärde begagnade sig af hans umgänge, de vittre af hans qvicka snille, konstnärer ansågo honom uti smak för sin mästare, och målare förundrade sig öfver hans skarpa öga och fina urskilning. Ingen liknade honom uti glädtighet och artiga påfund på allt det som kunde göra sammanlefnad nöjsam. Han förstod bättre än någon att uppspäda allvarsamma saker med de lifligheter och behagligheter, hvilka vi äro skyldige könet och hvaruti det alltid
