278
goda med saktmodighet, svåra med ståndaktighet. Saknar han sin grefvinna[1], ser han sin kärlek, sin fägnad, sin hugsvalelse ligga med henne på bår, spörjen I hans blödighet och hans tårar följa henne till grafven, så märken I dock icke, att han signar neder under bördan. Han föreställer sig, att hon för en kort stund gått förut, ty han väntar med sinneslugn en snar förvandling för sig, och när den nalkas[2], anser han, med än skarpare ögon, denna verldens herrlighet för en dunst, en rök, ett glitter, utan väsende och bestånd. Döden åter, med förtröstan och förhoppning beledsagad, för en väg, en öppning till den rätta lycksaligheten man bör eftersträfva, som detta lifvet svagt känner, och ett annat lif först får smaka. Med få ord, M. H., hans sista lefnadsår och hans död kunna liknas vid det vatten, som med sakta framfart fuktar landet, friskar upp dess fägring, gläder dess inbyggare, nalkas ändtligen till sitt utlopp, flyter i hafvet och försvinner.
